Idrottshistoria

Dag 17 av OS i London 1948 - 14 augusti
Avslutningen med traditionell separationsångest

Att släcka den olympiska elden, att säga hej till motståndare och lagkamrater – att åka hem och antingen gräva ner sig eller fortsätta firandet – ja det är många idrottare som har ställts inför.
När London-OS var slut den där söndagen i augusti 1948 så fanns mycket för människorna i världen att se fram emot. En uppbyggnad efter ett nedbrytande krig, en ljusnande framtid som skulle komma under 1950-talet och en förändringens tid – på alla plan. Om allt detta visste man inte den där söndagen när OS-presidenten, svensken Sigfrid Edström, tackade alla som hade deltagit och ”kallade världens ungdom” till nästa OS – den 15:e olympiaden som skulle gå i Helsingfors,
De första moderna spelen var avklarade och därmed släcker vi också ner vår korta summering av de där mytiska händelserna för 75 år sedan.
Titta gärna på denna korta filmsammanfattning från den sista OS-dagen i London. En sammanfattning som innehåller någon minut boxning och cykelsport sedan blir det avslutningsceremonin (efter ca 2 min)
https://www.youtube.com/watch?v=YyNUf9xEW7E

Därmed tackar vi för att du har varit med oss att minnas OS i London för 75 år sedan.

Text: Bo Hultén
Foto: Idrottsmuseet

Alla svenska placeringar under OS 1948 finns listade på en sida på Wikipedia. Den hittar du här:
https://sv.wikipedia.org/.../Sverige_i_olympiska...

Dag 16 av OS i London 1948 - 13 augusti
Idag den 13 augusti är det exakt 75 år sedan det inträffade...

Få svenska idrottshändelser är så mytomspunna som OS-guldet i fotboll 1948. Den enda turneringssegern (av rang) som ett svenskt herrlandslag i fotboll har vunnit.
Ingemar Johanssons VM-seger 1959, VM-silvret 1958 och kanske Stenmarks samlade insatser och Björn Borgs största segrar kan konkurrera i den svenska idrottshistorien.

Fyra matcher som ledde fram till OS-guldet. Matcher som hela tiden betydde något. Förlorande laget åkte ur turneringen.
Tränaren George Raynor och Rudolf ”Putte” Kock hade en idé om att man skulle underordna taktiken urvalet av spelare. Bästa laget på plan. Det var bara tolv man som spelade totalt under OS. Det var startelvan plus AIK:aren Börje Leander som var med mot Korea och Danmark (som högerback)

Det nya i upplägget med taktiken var att de bägge yttrarna Liedholm och Kjell Rosén drogs ner en aning på plan och hade mer defensiva roller – ett upplägg och en taktik som då 1948 var ny och konfunderade motståndarna.

Finalmatchen kom att spelas, fredagen den 13 augusti. Detta till trots blev utgången för svensk del lyckad. Efter en tuff semifinal mot Danmark väntade det tuffa jugoslaviska laget. Det blev en holmgång. Stundtals med slagsmål och fotboll. Tufft, blött och skitigt – minst sagt.

Gunnar Gren satte det första målet efter 24 minuter och Jugoslavien kunde reducera strax innan halvtidsvilan. Svenskarna var på tårna direkt i andra halvlek och 2-1 till Sverige dundrade Gunnar Nordahl in i minut 48.
Sedan blev det ett ställningskrig på plan. Juggen Zlatko Cajkovski drog på sig fem frisparkar på elva minuter. Det var en av de tuffaste tillställningarna som ett svensk fotbollslandslag deltagit i och i slutet på matchen hade det tuffa spelet betalat sig för svenskarna. Sverige fick en straff och den blivande fotbollsprofessorn Gunnar Gren skulle slå den. Han fintade ner den jugoslaviske målvakten i en hörnan av målet och kunde lugnt rulla in den i andra. Smeknamnet "Il professore” fick inte Gren förrän han spridde sin fotbollsmagik i Italien några år senare men det var här på Wembley som han lade grund för namnet.

Bilderna efter matchen är klassiska. Lagkaptenen Birger ”Bian Rosengren bärs ut från plan av lagkamraterna.

Festen efter matchen blev det inte mycket av. Laget skulle ju hem och hemfärden skedde med båt. Den blev försenad enochenhalv timme och väl framme i Göteborg spriddes laget för vinden.

Den svenska framgången i London blev till en start av den svenska proffsvågen i fotboll. Men det är ju som det heter en ”helt annan historia”
Myten om 1948-års fotbollslandslag fick sin start den där regniga dagen i London, fredagen den 13 augusti 1948.

Det var ett lag som bestod av följande spelare:

Målvakt: Torsten Lindberg, IFK Norrköping.
Högerback: Knut Nordahl, IFK Norrköping.
Vänsterback: Erik Nilsson, Malmö FF.
Högerhalv: Birger ”Bian” Rosengren, IFK Norrköping.
Centerhalv: Bertil Nordahl, Degerfors.
Vänsterhalv: Sune ”Mona-Lisa” Andersson, AIK.
Högerytter: Kjell Rosén, Malmö FF.
Högerinner: Gunnar Gren, IFK Göteborg.
Center: Gunnar Nordahl, IFK Norrköping.
Vänsterinner: Henry ”Garvis” Carlsson, AIK.
Vänsterytter: Nils Liedholm, IFK Norrköping.
Reserver
Kalle Svensson, Helsingborgs IF, Börje Leander, AIK, Rune ”Killing” Emanuelsson, IFK Göteborg, Egon ”Hemliga” Jönsson, Malmö FF, Stellan Nilsson, Malmö FF, Pär ”Pära” Bengtsson, IF Elfsborg, Stig Nyström, Djurgården.
(skåningarna i fet stil - som sig bör)

Svenska Målen under OS
7 mål Gunnar Nordahl (vann skytteligan)
5 mål Kjell Rosén
5 mål Henry "Garvis" Carlsson
3 mål Nils Liedholm
2 mål Gunnar Gren

Målskillnad 22-2

Matchfakta för det svenska laget
Match 1
White Hart Lane (2 augusti) publik 9514
Sverige-Österrike 3-0 (2-0)
Målen: 1-0 Gunnar Nordahl 1', 2-0 Gunnar Nordahl 9', 3-0 Kjell Rosén 67'

Match 2
Selhurst Park (6 augusti) publik 7110
Sverige – Korea 12-0 (4-0
Målen: 1-0 Nils Liedholm 11', 2-0 Gunnar Nordahl 25', 3-0 Gunnar Gren 27', 4-0 Gunnar Nordahl 40', 5-0 Henry Carlsson 61', 6-0 Nils Liedholm 62', 7-0 Henry Carlsson 64', 8-0 Kjell Rosén 72', 9-0 Gunnar Nordahl 78', 10-0 Gunnar Nordahl 80', 11-0 Henry Carlsson 82', 12-0 Kjell Rosén 85'
Match 3
Semifinalen Wembley (10 aug) publik 20 000
Sverige - Danmark 4-2 (4-1)
Målen: 0-1 Holger Seebach 2', 1-1 Henry Carlsson 18', 2-1 Kjell Rosén 30', 3-1 Kjell Rosén 37', 4-1 Henry Carlsson 44', 4-2 John Hansen 75'
Match 4
Finalen Wembley (13 augusti) publik 40 000
Sverige - Jugoslavien 3-1 (1-1)
Målen: 1-0 Gunnar Gren 24', 1-1 Stjepan Bobek 42', 2-1 Gunnar Nordahl 48', 3-1 Gunnar Gren 67' straff

Text: Bo Hultén
Bild: Idrottsmuseet Malmö
Klicka på bilden (på datorn) så blir texten lättare att läsa!
#fotbollshistoria #fotboll #london1948

Dag 15 av OS i London 1948 - 12 augusti
Fler kanotframgångar.......
Hans Berglund hade redan vid 20 års ålder. 1938 - tagit VM-silver i K2. Men han som många andra idrottare fick under krigsåren stå över allt vad internationell idrott heter och hans OS-debut skedde som 30-åring 1948. Lennart Klingström var ytterligare två år äldre än Berglund när han fick göra sin OS-debut.
De rutinerade herrarna tog det lugnt i försöken och blev bara fyra i sitt försöksheat. Men väl i finalen så blev det andra bullar av. Det blev en grym match med främst danskarna som innan lyckades kriga ner med två tiondelar.
Hans Berglund hade som ovan nämnts en VM-medalj redan från 1938 och strax efter OS 1948 blev det ytterligare en VM-medalj nu i valören guld och på K4.
Hans var under många år engagerad inom kanotsporten. Han var bl.a det internationella kanotförbundets tekniske expert vid OS 1956 och därtill dess delegat vid OS 1964. Civilt jobbade han som byggnadsingenjör och konstruerade byggnader främst i Stockholm. Han har DN-skrapan, Bonnierhuset, Folksamhuset med flera byggnationer på sitt samvete.
Sonen Bosse Berglund tog upp faders arv och var svensk OS-deltagare i kanot på Olympiska Spelen 1972.
Hans dog 88 år gammal år 2006 efter ha drabbats av infektioner efter benamputationer.

Lennart Klingström tog också han hem VM-guld, tre stycken under 1948 och 1950. Dessutom ett VM-silver. Efter VM 1950 lovade han sin fru Martha och de två döttrararna att aldrig sitta i en kanot mer. Det lyckades han komma runt genom att börja paddla canadensare - där står man som bekant på knän. Här hade han främst nationella framgångar.
"Klingan" jobbade som bergsprängare under hela sitt liv och så som många andra i den branschen drabbades han av stenlunga och dog en alltför för tidig död.
Bild: Privat
Text; Bo Hulten
Klicka gärna på bilden på din dator så syns texten tydligare.

Dag 14 av OS i London 1948 - 11 augusti

Alice en banbrytande höjdhopperska
Alice Coachman är en av de stora idrottsstjärnorna inom den amerikanska friidrotten. Man kan säga att hon var dörröppnaren till afroamerikanska idrottare eftersom hon var den första som vann en olympisk guldmedalj. En medalj som hon tog i London 1948 men hon hade kunnat vara historisk redan 1940 eller 1944 om hon bara fått chansen att tävla då.

Alice föddes 1923 i Albany Georgia och var det femte barnet i en stor barnskara om tio.
Hon visade tidigt färdigheter och intresse för idrott men fick ingen chans att utöva. Barriärerna som flicka och som färgad gjorde att hon kom igång med idrottandet sent.
Hon tränade genom att springa långa sträckor barfota på dammiga vägar – och använda egenbyggda träningsredskap. Med hjälp av en lärarinna och sin egen faster fick hon chansen att börja sitt idrottande. Som sextonårig fick hon en form schoolarship som gjorde att hon kunde komma igång med riktigt idrottande.

Hennes OS-debut kom som 25-åring och efter att ha kammat hem OS-guldet blev hon att bli en celebritet i sitt hemland USA.
President Truman tog emot henne vid hemkomsten och hon hyllades med en parad i sin hemstad. Hon kom också att bli den första kvinna som fick ett sponsorkontrakt med Coca Cola och under de följande åren fick hon skolor, gator och annat uppkallat efter sig.

Hon fick leva ett långt och innehållsrik liv och dog som 91-åring 2014.

Många är de färgade idrottskvinnor som gett Coachman ett erkännande för hennes roll inom den amerikanska idrotten. Namn som Evelyn Ashford, Florence Griffith Joyner och Jackie Joyner-Kersee har uttalat sin beundran för den banbrytande höjdhopperskan från Albany, Gerogia.

Text: Bo Hultén
Foto: Idrottsmuseet Malmö

Dag 13 av OS i London 1948 - 10 augusti
Wille Grut en länk till historien och idrottshistorien
Ibland får bland får man göra avkall på prestige och ära. Det skall ske nu när vi skall saxa/citera en hel text från Wikipedia. Sällan har man läst en sådan innehållsrik, faktaspäckad och intressant artikel om idrott som den här på Wiki.
Den handlar om den svenske femkamparen Wille Grut som vann 5-kampen under London-OS. Ni får den ograverad från Wikipedia och det är bara att gratulera att man har fått in så mycket idrott och idrottare på en sida. Så här lyder texten om Grut:

"William Oscar Guernsey "Wille" Grut, född 17 september 1914 i Stockholm, död 20 november 2012 i Östersund, var en svensk överstelöjtnant, simmare och modern femkampare. Vid olympiska sommarspelen 1948 i London vann han OS-guld i modern femkamp. För detta tilldelades han även Svenska Dagbladets guldmedalj 1948.
Han var son till arkitekten Torben Grut (1) och hans mor Margit Torssell var dotter till operasångerskan Olefine Moe från Norge. William Grut var 1939-1963 gift med Agneta Gyllenstierna som var med i det svenska landslaget i ridning och fäktning. Han ingick därefter äktenskap med Suzanne Lelbach från Ungern.
Grut tog studenten i maj 1932, samma år som hans far ruinerades vid Kreugerkraschen. William hade helst velat studera till läkare och hade blivit inskriven vid Pembroke College, Cambridge, men den drömmen gick upp i rök. Grut valde då att bli militär, en utbildning som inte kostade något. Dessutom kände han det som en plikt att bidra till rikets försvar. Han gick ut som etta på reservofficerskursen vid Karlberg 1935, och två år senare som nummer två på officerskursen, efter Fredrik Löwenhielm, som senare blev rikshemvärnschef. Han hade rang av överstelöjtnant, men betraktades på 1960-talet som en säkerhetsrisk på grund av äktenskapet med en ungerska och fick därför sluta som militär och var därefter verksam som läkemedelskonsulent.
Grut bodde under många år i franska Aix-en-Provence men hade från början av 1960-talet också bostad på Ven. Den fastigheten sålde han och han bodde till sin död i Östersund.
Fadern Torben Grut, arkitekt och svensk mästare i tennis vid sekelskiftet, hade nog gärna sett William följa i sina fotspår. Tyvärr hade sonen inte det bollsinne som krävdes; i stället blev simning hans första idrott. Grut satte nytt skolrekord på 100 meter frisim 1928 och vann tre SM 1932 för SK Neptun på distanserna 200, 400 och 1500 meter frisim. Resultaten meriterade honom att bli uttagen till Olympiska sommarspelen 1932, men hans plats gick i stället till ytterligare en svensk ledare (2). 1935 blev det två SM till på 400 och 1500 meter frisim. Samma år blev han svensk mästare i vattenpolo med SK Neptun.
1936 var Grut som åskådare på OS i Berlin och det var där han såg tysken Gotthard Handrick vinna guldmedaljen i modern femkamp. Dessförinnan hade segraren alltid varit svensk: Gösta Malcolm Lilliehöök 1912, Gustaf Dyrssen 1920, Bo Lindman 1924, Sven Thofelt 1928, Johan Oxenstierna 1932.
William Grut 1948
Som löjtnant och kapten vid hästspända Svea artilleriregemente hade Grut alla möjligheter att träna de fem grenarna som ingick i modern femkamp: terränglöpning varje dag i Lill-Janskogen, simning i Sportpalatset dagligen efter morgonritten, fäktning tre gånger i veckan och pistolskjutning under lunchuppehållet varje dag. Mellan 1938 och 1948 vann han fem individuella svenska mästerskap i modern femkamp (1938, 1939, 1940, 1944 och 1948). Därutöver vann han flera lag-SM med Svea artilleriregemente.
Året 1948 deltog Grut (3) först i Vinter-OS i St. Moritz, dit Sverige även hade skickat Claes Egnell, Gustaf Lindh och Bertil Haase för att delta i Vinterfemkamp (störtlopp, längdåkning, pistolskjutning, fäktning och ridning). Gustaf Lindh vann olympisk guldmedalj och Grut silver. St. Moritz betraktades av Grut som en "förövning" till Sommar-OS samma år.
Grut kom till London för OS 1948 mycket väl förberedd, tillsammans med lagkamraterna Gösta Gärdin och Sune Wehlin.(4) Med litet tur i lottdragningen i terrängritten, som han vann på hästen Clarian Boy, gjorde Grut sedan sin bästa tävling någonsin. Man räknade "platssiffror" i modern femkamp på den tiden, och det slutade för Gruts del med 1+1+5+1+8=16, den bästa platssiffran någonsin. Grut vann därmed olympisk guldmedalj i modern femkamp. Gärdin vann brons.
Från London-OS hemfördes inte mindre än 17 guldmedaljer till Sverige. Svenska Dagbladets guldmedalj, ("bragdmedaljen") tilldelades det året Grut.
Efter OS 1948 slutade Grut att tävla på allvar och tog i stället över som ledare för femkamparna. Han såg sin elev Lars Hall vinna guldmedaljen både i Helsingfors 1952 och Melbourne 1956. Han var svensk fanbärare vid OS i Rom 1960. 1960 blev Grut vald till generalsekreterare i det internationella femkamps- och skidskytteförbundet (UIPMB), en befattning han innehade i 24 år. På fritiden ägnade sig Grut åt golf. Bättre än handikapp 12 fick han aldrig, men ändå blev golfen ett stort glädjeämne i hans senare liv.
Gruts lärare i gymnastik och idrott vid Karlberg, kapten Bertil Uggla (5), hade rått de unga kadetterna att "idrotta tills ni dör, men inte så att ni dör", och det rådet följde Wille Grut hela livet."

Fotnötter nedan skrivna av Bo Hultén

(1) Torben Grut var sin tids ledande arkitekt i Sverige och ritade många offentliga byggnader – bland annat Olympiastadion i Stockholm
(2) Ledaren ifråga har flera gånger gjort avbön från händelsen och skyller ifrån sig att han tagit Gruts plats.
(3) Grut är en av få svenska idrottare som deltagit i både vinter och sommar-OS.
(4) Sune Wehlin var sedermera lärare på GIH. För dem som gått där var han känd som ”Sune Lavin” för antingen sina snabba nerfarter på fjället eller stora kärlek för kvinnor. Oklart vilket?
(5) Bertil Uggla känd som ledare av morgongymnastiken i Sveriges Radio under 30 och 40-talet

Text Wikipedia och Bo Hultén
Foto: Idrottsmuseet Malmö

Dag 12 av OS i London 1948 - 9 augusti
Gunnar Åkerlund och Hans Wetterström - Kanot, K2 10 000 m

Det sägs att kanotsporten är den idrott som bara syns under Olympiska Spelen. Det var länge så. OS-guld hade Sverige tagit 1936 – det första men i London blev det rena rama ketchupeffekten. Fyra guld sammanlagt och ett av dessa kom på K2 10000 meter.

Det var klubbkamraterna i Nyköpings KK - Gunnar Åkerlund och Hans Wetterström som paddlade hem det,

Den smala paddelbanan på Themsen innebar att man fick köra med individuell start och det gynnade naturligtvis en del kanotister. Hur det var med herrarna Gunnar Åkerlund och Hans Wetterström vet vi inte men man kom att vinna loppet med hela 35 sekunder före ett norskt par,

Samma par kom till start vid OS 1952 i Helsingfors men då gick det inte lika bra. Man fick stryk av ett finskt par med 4/10-sekund och det blev en silvermedalj.

Fyra guld i OS 1948 – det innebar en avsevärd andel av de svenska gulden genom tiderna. Om man räknar in OS tom 2020(2021) har Sverige tagit 15 kanotguld. Gert Fredriksson varit inblandad i sex av dessa. Det finns anledning att fortfarande slänga beundrande blickar åt Gert Fredrikssons namn.

Text: Bo Hultén
Foto: Idrottsmuseet

Dag 11 OS i London 1948 8 augusti
Brottare vi måste minnas

Det finns brottare som lever kvar i folks minne fortfarande. Calle Westergren, Johan Richtoff, Pelle Svensson, Frank Andersson är namn som fortfarande finns ”på var man läppar”.
Dessutom finns det brottare som sakta ha tynat undan i folks minnen. Två av dessa är guldmedaljörer från OS 1948. Kurt Pettersén och Gösta Andersson.

Kanske är det så att mångfalden av brottare under den första delen 1900-talet har suddat ut minnena av den del av dessa hjältar. Det kan också varit så att några av dessa dog i tidig ålder och inte hann att nå de stora hjältarnas boning.

En av dessa är Kurt Pettersén. Född 1916 och död 1957. Han blev alltså bara 41 år gammal. Han tog EM-medaljer 1938-39-49 och så kronan på verket – OS guldet i bantamvikt i London 1948.
Första SM-guldet hade redan kommit 1936. Detta under ett år när han också skulle vara reserv till OS i Berlin – sedan gick det tolv långa år till OS-debuten -48 och under den resan blev det också 10 SM-guld. Kan också nämnas att hans specialgrepp – var karusellgreppet. Ett grepp som förbjöds på 1950-talet eftersom det ansågs för farligt.
Gösta Andersson dog också ung. Ja inte lika ung som kollegan Kurt från Borås. 58 år fick han vandra på denna jord. ”Granit-Gösta” som han kom att kallas.
Hårdare än hård och tuffare än tuff. Bilden som illustrerar denna notis är den klassiska ”Granit-Gösta”-bilden. Blodet sprutar från ett ögonbryn. Finalen i London, weltervikt mot Ungerns Miklos Szilvási. Att domaren inte bröt matchen är i efterhand förvånande men han fick gå hela matchen och ”Granit-Gösta” kunde vinna en överlägsen poängseger.

Ungraren fick revansch fyra år senare i Helsingfors - i finalen det året. I efterhand visade det sig att ungraren vann på ett regelvidrigt grepp – men det är ju en helt annan historia.

”Granit-Gösta” blev utnämnd till milleniets bäste idrottsman 1999 av Sundsvalls Tidning så även om vårt minne i den södra delen av landet har bleknat när det gäller ”Granit-Gösta” så har man vårdat hans namn längre norrut.

Bild: Idrottsmuseet
Text: Bo Hultén

Dag 10 av OS i London 1948 - 7 augusti
John Mikaelsson gick vidare

John Mikaelsson var en av de allra största gångarna i svensk idrottshistoria. Idag lånar vi texten från Olympiaboken för att beskriva hans olympiska öden och äventyr:

"Från början friidrottare som fick ett intresse för gång under Svenska Gångförbundets ”Närkeproganda” 1934. Två år senare tog han upp sporten och fick ett internationellt genombrott när han både 1937 och 38 vann det engelska mästerskapet på världstider. Sedan stoppade kriget alla tävlingar av format och han var följaktligen på väg mot 35 års ålder när han gjorde olympisk debut i London 1948. Toppen som gångare nådde han egentligen 1937–46.

Nästan alla idrottsmän drömmer om OS och han fick alltså chansen som ”överårig” först i London 1948 och deltog även som 38-åring i Helsingfors. I sistnämnda spel hade han stor respekt för estländaren Bruno Junk och visste att han skulle behöva pressa sig till sitt yttersta för att besegra honom. Efter halva distansen satte han in en ”stöt” och i samma stund blev Junk varnad för oren gång. Resten av tävlingen gick av sig själv. John drog ifrån och vann på nytt olympisk rekord."

”Mix” tävlade med framgång även i terränglöpning, skidor, orientering, handboll, fotboll och friidrott. Främsta meriter förutom OS-gulden: EM-guld i Oslo 1946, brons i Bryssel 1950. 14 världs- och europarekord, 15 individuella SM-tecken. Han tävlade för IFK Kristinehamn 1932–38, Sundbybergs IK 1939–42, Västerås SK 1943–44, Stockholms GK 1945–52.
Utvandrade 1965 till USA (Kalifornien) för gott.

Text: Olympiaboken
Foto: Idrottsmuseet Malmö
Bildtext: Johan Mikaelsson med fru efter loppet"

Dag 9 av Os - London 1948 - 6 augusti

Den största svenska OS-dagen någonsin
Den sjätte augusti 1948 måste varit svensk idrotts absoluta peak i den olympiska historien. I denna översikt av svenska guldmedaljer har vi spritt ut framgångarna under ett flertal dagar men som vi skrev under invigningsdagen (den 29 juli) är detta en aning osanning.
Men just den här dagen för 75 år sedan vann Sverige följande mängd medaljer på OS:
På herrarnas 1500m löpning vann vi guld och silver och brottningsarenan vann Sverige fem guld och två brons. Totalt nio medaljer den sjätte augusti.

Från brottningen denna dag skall vi lyfta fram två av herrarna som tog guld - Acke Grönberg och Gustaf Freij.

Freij föddes i Silvåkra ute i Veberöds Kommun. Mer eller mindre på P7 skjutfält för den militärt bevandrade. Men redan som 17 åring flyttade han in till Malmö för att brottas och klubben var naturligtvis, Sparta med säte på Backarna i Kirseberg. Freij sades alltid brottas med huvet högt, ständigt på väg till att koppla grepp och satt man i hans grepp så var ofta match förlorad. Krysstag och lindena med kast bakåt var melodin.
Efter guldet i London 1948, blev det silver 1952 och brons 1960. Missen 1956 berodde på en skada.
Han jobbade hela sitt liv som tryckare på Allhems Förlag men tyvärr dog han tidigt. Drabbades av ALS som 51-åring.

Axel ”Acke” Grönberg kom från Norberg till Stockholm och var kanske 1940-talets starkaste svenska brottare. Nypor som få och med en repertoar som brottare som var oändlig. OS-guldet 1948 blev till ytterligare ett guld 1952. 1956 fick han inte åka till OS eftersom han hade sagt en del sanningar till den svenska brottningsledningen.
Han lade av som traditionell brottare 1960 och tjänade en del pengar i den amerikanska cat-as-catch-can brottningen.

På senare år var han framgångsrik som massör. Lill-Babs, Grynet Mollvig och massor av Solvallahästar fanns bland han kundkrets,
Men den här dagen – sjätte augusti 1948 får Acke och Gustaf personifiera den största OS-dagen någonsin för Sverige.

Bilden: Acke Grönberg och Gustaf Freij med Ackes fru
Foto: Idrottsmuseet Malmö
Terxt; Bo Hultén

Dag 8 av OS i London 1948 - 5 augusti

Arne Åhman vann bokstavsspelet på OS
Arne Åhman hade slagit igenom för den breda allmänheten på EM i Oslo 1946. Där tog han bronsmedalj i tresteg med resultatet 14.96. Det svenska rekordet den gången låg på 15.32 och innehades av Erik ”Spänst” Svensson från OS 1932.

När det var dags för OS i London 1948 så hade Arne Åhman startnummer ett i OS-finalen. Dåförtiden lottade man inte startordningen utan man startade i bokstavsordning. Åhman blev med av med ringen över Å:et som förvandlades till ett A och han fick göra det första hoppet i tävlingen. Direkt noterade han 15.40 och svenskt rekord. En lyckade start på det hela. Andre man i tävlingen var Australiens George Avery och han landade sitt hopp på 15.36 strax bakom Åhman. Men med de blöta och lösa banorna blev underlaget bara sämre och sämre och ingen kunde ta sig bort mot Arne Åhmans notering utan när tävlingen var över så visade det sig att svensken hade vunnit guldet. Ett mycket överraskande sådant.
Åhman blev andre svensk att vinna tresteg på OS. Redan 1912 hade Gustaf ”Topsy” Lindblom vunnit i Stockholm. Topsy som sedermera blev känd som ”nöjespappa” i Stockholm och startade danspalatset Nalen mm.

Åhman då – ja han kunde också hoppa höjd. EM-silver 1950 och dessutom SM-guld.
Arne Åhman som var född 1925 fick ett långt liv och dog 2022.
Han dör i Umeå där han under många verkat som lärare och rektor.
Se hans segerhopp 7.30 in i den här filmen (börja gärna vid 6.40 där bilder från trestegsfinalen startar)
https://www.youtube.com/watch?v=MfjqytWixxk&t=857s

Dag 7 av OS i London 1948 - 4 augusti
Det här var en av de största dagarna i svensk idrottshistoria. Tre man främst i ett olympiskt friidrottslopp. 3000 meter hinder i London.
Thore Sjöstrand, det oäkta barnet från Uppsala-trakten som fick en tuff uppväxt men hade lagt ett enormt träningsjobb bakom sig inför OS 1948. Han hade sprungit 3 mil om dagen de sista åren innan spelen.
Erik Elmsäter som blev förste man under 9 minuter på distansen år 1944.
Göte Hagström, från Borlänge. Bruksarbetaren som kompletterade de bägge stjärnorna.

Det fanns en klar strategi i loppet. De tre skulle växeldra för att främst knäcka Europamästaren Pujazon från Frankrike. Taktiken höll till 100% och fransmannen fick bryta loppet. När det var ett varv kvar så stod det mellan Sjöstrand och Elmsäter. Hagström låg då femma.
Vid sista vattengraven halkade favoriten Elmsäter till och Sjöstrand fick ett par extra meter och kunde gå ifrån och vinna loppet. Elmsäter in som tvåa och Hagström gjorde ett magiskt sistavarv och passerade två löpare och kunde fullborda den svenska trippeln. Guld, silver och brons i en olympisk löpgren till Sverige. Smaka på den.
Efter hemkomsten så varvade Hagström ner året efter OS-medaljen. Sjöstrand flyttade till Växjö och blev fotohandlare. Elmsäter var officer vid tiden för OS 1948 och kom sedan att göra karriär inom idrotten. Inom Riksidrottsförbundet och sedan också som chef på Sverige Radio.

Text: Bo Hulten
Foto: Idrottsmuseet Malmö

Dag 6 av OS 1948 - 3 augusti
Tiderna största kvinnliga friidrottare
Francina Elsje Fanny Blankers-Koen född 26 april 1918 i Lage Vuursche och dog 25 januari 2004 i Hoofddorp. Hon räknas som den största alla tider i holländsk idrott. Hon var en multitalang och i unga år så hade hon både simning och skridskor på programmet sidan om friidrotten. Men hon fick rådet att fokusera på friidrott eftersom Holland hade flera internationellt högklassiga simmare redan.
Hennes OS-debut skedde 1936 där hon blev femma i höjdhopp och var i final på stafetten. Sedan skulle det ta tolv långa år innan hon fick fullt utbyte av sina talanger i London och så bra det gick!
I London vann hon 100m och 200m löpning - 80 m häck och stafetten 4x100 meter-.

Utöver medaljerna 1948 vann hon fem EM-guld. 1946 och 1950.

Vid hemkomsten från OS fick hon en del kritik för att hon som tvåbarnsmamma sysslade med idrott. Idag hade förmodligen situationen var den omvända.
12 gånger slog hon olika världsrekord. En del av dessa under brinnande krig och hon är för evigt inskriven i den holländska idrottshistorien.
YouTubeklippen visar hennes guldlopp under OS 1948 och dessutom i färg.!!!

Text: Bo Hultén
Film: IOC
(klicka på länken nedan för att se filmen)
https://youtu.be/Aezipxdr_9E

Dag 5 av OS 1948 - 2 augusti
Strand - favoriten som föll

Under 1940-talet var Sverige en stornation på löpningens ”blå band” 1500 meter. Det hela inleddes med Henry Kälarne (född Jonsson) som 1940 hade det svenska rekordet på distansen, kom från längre distanser, hade tagit OS-medalj på 5000 vid OS 1936. Han fick efterföljare i Gunder Hägg och Arne Andersson som slog rekord huller om buller hela 40-talet. Alla tre åkte ut med kolstybbsvattnet när Svenska Friidrottsförbundet diskade alla tre för att ha tagit emot pengar för sin idrott. Ett svensk harakiri rakt in i idrottens hjärta.

Men efterföljare skulle komma snabbt. Redan på EM 1946 blev det dubbelt svenskt.
MAI-löparen Lennart Strand och Henry Eriksson stod överst på prispallen. Dessa togs sedan ut till OS 1948 tillsammans med en tredje mannen - Gösta ”Sågmyra” Bergkvist.
Samtliga tre åkte till OS med intentioner om att ta medalj. När sista varvet inleddes såg det bra ut. De tre svenskarna först i fältet.
Bara tänk er den tanken nu 75 år senare - när löpningen på de här sträckorna domineras av löpare från Afrika. Tre svenskar i ledning !!!
”Sågmyra" räckte inte riktigt till på slutvarvet och blev femma men Strand och Eriksson följdes åt och Strand kom upp jämsides i sista kurvan men sedan hade ”tunge” Eriksson en växel till och kunde gå ifrån favoriten Lennart Strand och ta guldet.

Henry Eriksson hade en kort karriär på löparbanorna och den tog slut året efter.

Guldet på 1500 meter 1948 kan kanske rankas som ”tidernas svenska friidrottslopp”?

Sverige har ytterligare två OS-guld i löpning, Tore Sjöstrand 1948 och Anders Gärderud, bägge på 3000 meter hinder.

Text: Bo Hultén
Foto: Idrottsmuseet Malmö

Dag 4 av OS 1948 - 1 augusti
John Ljunggren alltid med en fot i backen

Gångsporten var stor i Sverige på 30–40 och 50-talet. Att röra sig ute i naturen var något som både passade det svenska kynnet och den svenska plånboken under de här årtiondena.
Gånglandskamper hade utkämpats mot grannlandet Finland (med stora förluster) och själva tävlingsgången växte med intresset att röra sig.
Efterkrigstiden skapade och underhöll en mängd svenska gångare och den allra största av dem var John Ljunggren från Forsheda och Värnamo.
Han gjorde debut som sjuttonåring 1936 och skulle "gå långt" om man får vitsa till det. När kriget var slut och han som 27 åring deltog i sitt största internationella mästerskap, EM i Oslo 1946 vann han direkt 50 km.
Under London-OS inledde han sin olympiska 50 km era och vann loppet. En miljon människor kantade Londons gator under loppet som gick från Windsor till Wembley. Han kom att deltaga i ytterligare fyra OS och tog hem två medaljer till. En silver och en brons. Hans Sista OS var i Tokyo 1964 men då var han på "rutinens brant" och blev bara 16:e man på femmilen.
Ljunggren var djupt religiös, arbetade som kamrer i 34 år, hade inte en enda sjukdag i sitt liv och enligt egen uppgift tjänade han aldrig en krona på sin idrott.
Han deltog i sammanlagt 499 tävlingar inom gångsporten – blev aldrig diskad och hade med andra ord ”alltid en fot i marken” och den där söndagen i London 1948 inför en miljon människor var han störste av dem alla på jordklotet – när det gällde att gå.

Text: Bo Hultén
Foto: Idrottsmuseet Malmö

Dag 3 av OS 1948 - 31 juli
Vi saxar ur Olympiaboken

” Ett genidrag som gav svenskt OS-guld.
Vid uttagningen inför London 1948 valde riksinstruktören Robert Oksa SM-tvåan i mellanvikt, Karl-Erik Nilsson framför svenske mästaren Karl- Johan Wong. Väl i London beordrades Karl-Erik upp i lätt tungvikt, 87 kg, och tackade för förtroendet med ett svenskt guld, efter tre fall och tre poängsegrar.
Mötet med Egyptens Ibrahim Orabi blev minnesvärt; Karl-Erik lade Orabi på rygg två gånger, vid första tillfället protesterade egyptierna så våldsamt att Karl-Erik tvingades upp på mattan ännu en gång.
Efter ett nytt omvänt livtag låg Orabi på nytt på mattan.
– Är det bra nu, sa Karl-Erik och gick sin väg snabbt – för att slippa kallas upp igen.”

Karl Erik Nilsson föddes i Stehag 1922 och fick ett långt liv. Han dog i Malmö 2017 nästan 96 gammal. Jobbade som brandman och var ett tag Rikstränare i brottning. Hans klubb under alla år var Enighet. Segern i London blev hans enda internationella guldmedalj.
Utöver detta och det skall inte förringas blev det OS-brons 1952 och 1956 och massor av svenska mästerskap. Men 1948 var det en Malmöbrottare som var starkast i världen i lätt tungvikt och han hette Karl Erik Nilsson.
Text: Olympiaboken och Bo Hultén
Foto: Idrottsmuseet Malmö

Dag 2 OS 1948 - 30 juli

Han hade dominerat kanotsporten under hela 1940-talet. Ja han hade gjort debut i större sammanhang redan 1938. Det var först som 29 åring – 1948 som han kom att göra sin olympiska debut. Hade det funnits ett OS 1944 hade han med all säkerhet kunnat addera ytterligare guld i sin samlingar. Nu blev det till slut sex guld och två ytterligare olympiska medaljer. Han kom att bli vår störste olympier. Gert Fredriksson. Friluftsmänniskan, renlevnadsmänniskan och den store idolen under 1950-talet.
På OS 1948. Han hade en syreupptagning och en motor som var i topptrim för att ge sig i kast med Themsen tröga, skitiga vatten. Floden var för smal för en gemensam start utan de tävlande släpptes iväg med 30 sekunders mellanrum. Konkurrenterna kunde hålla honom stången halva loppet sedan tog svenskens styrka ut sin rätt. Segermarginal skulle skrivas till drygt 30 sekunder. Guld ett var bärgat. Dag två kom den andra utmaningen men också hans favoritdistans, 1000 meter. Hans segermarginal skulle skrivas till sex sekunder på den kortare distansen.
Året efter var han på väg att lägga upp men han kom på andra tankar för hans olympiska saga skulle drabba oss hela vägen fram till 1960. Där skulle det sista guldet bärgas.
Han paddlade när det var isfritt, två gånger om dagen till 83 års ålder. Han blev 87 år och dog 1986. Men allt detta som hände efter London 1948 är som man brukar säga – en helt annan historia.
Men det var i London 1948 hjältesagan om Gert Fredriksson skulle börja skrivas en saga som också kom att innehålla sju VM-guld och som kronan på verket blev han staty i hemstaden Nyköping – en bild som vi kan se posera på nedan.

Text: Bo Hultén
Foto: Bildbyrån

OS dag 1 - 29 juli - 1948
OS 1948 – invigningsdagen och 78 000 människor hade samlats på Empire Wembley Stadium. Drottning Elisabeth II pappa, George VI förklarade spelen invigda och de 5 980 aktiva och ledare från 60 nationer kunde tåga in på arenan. Rekordsiffror i sig. Jämför man med dagens siffror så är antalet deltagare strax över 11 000 och de representerar som senast 205 nationer. Kan nämnas att bara 10% av deltagarna var kvinnor under spelen 1948.

Många stora idrottare saknades. En del hade stupat under kriget andra som svenskarna Hägg och Arne Andersson för att deras land diskvalificerat dem för att ha brutit mot amatörbestämmelserna. Dåförtiden satt paragrafryttarna på de högsta hästarna.

De aktiva bodde inte i en s.k. OS-by utan placerades ut i militäranläggningar runt om i London. På tretton olika ställen kunde man bo om man inte fixat boendet själv ”ute på stan”,
Svenskarna bodde i Richmond Park tillsammans med 15 andra nationer.

På invigningen märktes svenskarna inte. Många hade fått ledigt för att kunna ladda för kommande bedrifter.
Mycket är förändrat sedan dess men en sak kan man säga. London-OS var starten på de riktigt moderna Olympiska Spelen. TV hade kommit in i bilden redan 1936 i Berlin. Nu tog detta media ytterligare ett steg men det skulle inte bli var mans egendom förrän i Rom 1960 och knappast då.

Till spelen var förlorarsidan i andra världskriget inte inbjudna. Det betydde att Japan och Tyskland inte var med. Inte heller Sovjetunion fanns på plats men flera andra kommunistiska länder ställde upp. Ungern, Jugoslavien och Polen till exempel.

Så var det där med vädret. Regnet föll i ett ständigt skyfall över spelen. Det som kom att kallas Solskensolympiaden 1912 hade nu förbytts till Regn-OS 1948. Aldrig har så få olympiska rekord slagits som i London. Kriget och regnet var de stora orsakerna för detta.
Men med ett regn över sig och ett krig bakom sig - London-OS innebar något stort och nytt Det blev det ljus en efterkrigsgeneration längtade efter.
Därför var London 1948 en milstolpe i utvecklingen under 1900-talet.
I morgon för 75 år sedan började det hela – själva tävlandet.
Se gärna en film som visar klipp från Invigningsceremonin:
https://www.youtube.com/watch?v=6VpE_QzIFlU

Till den som letar detaljfel i de närmaste 14 dagarnas inlägg skall sägas att målsättningen inte har varit att följa en kalender slaviskt utan att lyfta fram de svenska guld medaljörerna och några andra händelser i första hand !!!!
Text: Bo Hulten
Foto: Idrottsmuseet Malmö

2023-07-28 I morgon smäller det
I morgon den 29 juli är det exakt 75 år sedan Olympiska Spelen i London invigdes. Det var den stora manifestationen av idrotten efter det andra världskriget och efter två inställda Olympiska Spel, det 1940 som skulle gått i Helsingfors och det 1944 som skulle gått i London. Ja Helsingfors var egentligen bara reservstad för spelen 1940. Tanken var från början att Tokyo skulle arrangerat men det ”Andra sino-japanska kriget” kom i mellan och spelen flyttades till Finlands huvudstad. Dessa tankar krossade och Helsingfors fick spelen först 1952 och 1940 år spel blev inställda.

Men då för 75 år sedan skrev vi London Olympic Games 1948.
Sverige kom väl förberett till London måste man ändå säga. Vi hade fått några mindre omstörtande år än övriga delen av Europa och i London skulle det visa sig att Sverige var en idrottslig stormakt,

Av de svenskar som fanns med i London och tävlade – det var på idrottssidan 194 personer – så är bara en person i livet fortfarande. Vi i IMV är speciellt glada åt att han fanns med på vår senaste IMV-träff i Baltiska Hallen. Mannen ifråga är Kjell Tånnander. Friidrottaren från MAI som tävlade i 10-kamp. Kjell är född 25 maj 1927. Kjell som sedan många år bor i Skanör och långt upp i åren var aktiv som ledare och främst funktionär inom idrotten. Skrivaren av dessa rader är speciellt glad över att ha haft Kjell och hans fru Irene som tidtagare och funktionärer på Gåsaloppet i Skanör under många år.

Ja det är faktiskt en sanning med modifikation det där med Kjell. För det finns en svensk olympier till i livet. Hon var med i London men tävlade då för Danmark. Birthe Hanson-Ekberg. Hon kom sedan att representera Sverige på OS 1956 och 1960. Hon tog brons under namnet Christoffersen i London och grenen var höga hopp.

Birthe är född 28 mars 1924 och bor i Malmö ute på Kalkbrotts- området. IMV hade en längre artikel om henne i årsboken 2013 och den kan läsas här
http://bohulten.hemsida24.se/.../birthe-hansson-24560595
I morgon alltså är det dags för OS-invigningen, fast för 75 år sedan. Bänka Er!

mer att titta på - Birthe i Os-finalen 1948 - 2.50 in i denna filmen:
https://www.youtube.com/watch?v=2zh8Cb6PzU0