2022-12-02 Text: Bo Hultén och Per Olof Enqvist Bild: Bonniers förlag
Århundradets Idrottsman i Skåne - utsedd av Sydsvenskan 1999 - blev Gunnar Larsson. Hans peak som idrottare inträffade på OS i Munchen 1972.
Författaren Per Olov Enquist skrev artiklar om OS i tidningen Expressen och dessa artiklar sammanställdes sedan till en bok - "Katedralen i Munchen" - som kom ut hösten 1972. En av artiklar innehåller för oss i Skåne, två välbekanta namn. Namnet på artikeln är Gonarr. Publicerande och godkännande av användande av artikeln gav Enquist till undertecknad år 2003.
Gonarr
Efter fjäril och rygg ser det inte så bra ut. Buhre, som är sportchef för en sydsvensk tidning och haft mycket att göra med simmarna, nöter desperat fram och tillbaka på sin plaststol på pressläktaren. Buhre gungar fram och tillbaka för varje simtag som Gunnar Larsson tar, Buhre är förbannat nervös, Buhre har i normala fall ett rödlätt, en aning blodsprängt ansiktsuttryck men nu ser man att någonting laddas upp, att det kommer, är nära.
Gonnarr, säger han mekaniskt, gång på gång. Kom nu. Kom nu.
Så vänder sig Gunnar Larsson efter 200 meter och börjar bröstsimmet. Nu är han inne i loppet igen. Där framme snett till vänster om sig kan han se hur Gary Hall inte längre tycks så oövervinneligt flyende, nej det går tungt för Gary Hall, han fångas långsamt in, nu är ledningen bara fem meter, nu börjar det avslutande frisimmet.
E sitter intill Buhre och får allt svårare att följa själva loppet. Buhre, som under loppets första fas visserligen var nervös och inte var möjlig att tilltala, står upp, och hans ansikte speglar med alltmer blodspräng tydlighet Gunnar Larssons desperata jakt efter de två amerikaner som ännu leder fältet. Hans händer är konvulsiviskt knutna, hans står upp och stöter med ojämna mellanrum ut ett bönfallande, uppmuntrande, hest vädjande och desperat Gonnarr! Gonnarr!
Intresset på denna del av den internationella pressläktaren har nu på allvar förflyttats från loppet till denne svenska pressman som så uppenbart vacklar på sammanbrottets rand. Ropen om att han skall sätta sig ner tystnar, man vänder sig om och ser på hans ansikte, hans nu lätt blånande ansiktshy och de allt större, mer genomträngande och glasartat röda ögonglober som sakta tränger fram och ut och rör sig i riktning mot den svenske simmare som nu under loppets sista tjugofem meter bara är decimetrar från att inhämta också den andre amerikanen. GONNARR! Vrålar han och tycks inte känna eller se de två oroliga svenska kolleger som från varsin sida fattat tag i hans armar för att stödja, fasthålla och stabilisera honom inför det nu helst oundvikliga sammanbrottet.
De två japanska fotografer, som på bänken intill hittills med ambitiöst men uppgiven pliktkänsla fotograferat tävlingarna, har nu vaknat till, vänt kamerorna mot Buhre och fotograferar med stor och entusiastisk iver hans ansikte, hans ögon som nu strax tycks i färd att släppa ögonhålornas förankring och självständigt men målmedvetet fortsätta genom luften fram mot bassängen, de fotograferar hans framåtlutande kropp, hans knutna händer och genom allting hör de hans rytmiska, hest vädjande råmande som likt en fartygssiren i dimma dånar genom hallens ljudkaos: GONNARR, GONNARR, GONNARR, GONNARRR!
Till synes exakt samtidigt trycker de två simmarna in fingerspetsen mot den mätplatta som efter fyrtio grams belastning stannar en klocka och utkorar en segrare: och som drabbad av blixten stelna Buhre då till, höjer blicken mot den elektroniska anslagstavla, ser et 1:a lysa fram efter Gunnar Larssons namn, öppnar munnen, stöter hest fram GOLDDD! Och faller samman över bordet med armarna slappt hängande ner framför den främre kanten. E ser förtvivlad mot Bosse Alm, som från Buhres andre sida försökt bemästra sammanbrottet. Vad göra? E känner en kvinnlig läkare som en gång för honom demonstrerat hur hjärtmassage går till, är nu stunden inne att själv försöka? Man plötsligt reser sig Buhre, står upp, torkar med handen över det ännu lätt rödblåa ansiktet, där svett och tårar droppar, och han säger hest: Den grabben har jag varit som en far för, kastar ännu en blick mot anslagstavlan, ser sig om med en blick full av faderskärlek, lättad över att han ännu lever, stolthet, utmattning, förvirring samt desperat längtan efter en dubbel whisky, och går med förbluffande stadiga steg mot den nedgång bakom vilken det döljer sig antingen frisk luft eller en bar eller en skrivmaskin eller helt enkelt en cigarett. Han följs med blickarna av hela pressläktaren som inte sett loppet, och ännu inte hunnit förstå att det är över och att en mästare korats med två tusendelar av en sekund till försprång.
Boken finns fortfarande att köpa på Norstedts: Gå till denna länken
https://www.norstedts.se/.../katedralen-i-munchen-och...
